tove

Jag har gett upp. Slutat låtsas och öppnat mig själv som jag aldrig gjort förut. Skiter nu i vad folk tror, för jag bryr mig inte. Ni känner inte mig, ni har ingen aning. Men ni kan gissa. Ni kan prata av er om era tankar som inte är baserade på något äkta, som också jag gjort. För vi är alla hycklare och inte värda ett skit.

Nej, jag är inte alltid denna pessimistiska, hatiska människa. Men väldigt ofta. Och det spelar ingen roll om någon av er skulle få för er att skriva någon positiv falsk kommentar. För jag tar inte åt mig. Det är en person som jag behöver höra säga något positivt, om mig, till mig. Men det kommer aldrig hända. Och egentligen är inte personen värd att lägga en endaste liten tanke på. Men alla mina tankar går åt, just till denne. Vilket tär på mig mer än jag har ork till. Det finns så mycket annat som behöver mina tankar och funderingar.

Och ni som läser detta, som inte orkat bry sig, eller som jag inte tillåtit komma nära, ni kan ju fortsätta tro att jag är en person som tycker hemsk mycket synd om mig själv. Eller vafan ni nu antar. Till er andra som tror att ni förstår - det gör ni inte.

Detta är ett avsked. Ett sista inlägg. Ett sista rop, på allt vad människan har gömt inom sig och glömt ta fram. Försök inte ens att förstå.

Bevisligen kan man inte lita på någon i denna vidriga jävla värld.

Tänkte bara göra hela världen avundsjuka med att säga att jag, Tove Laurin, ska se Kiss den 12 juni med kusinvitamin. Det kommer bli bäst. Jag kommer vara lyckligast. Det kommer äga så totalt sjukt mycket att det går inte att beskriva. Plus att jag precis fyllt 18 då! Äääääääg.

Ska göra en tröja hade jag tänkt också.

Trots att jag inte var på humör. Och att det kändes som jag skulle förstöra allas glada humör (kanske jag gjorde i ändå) så var Lars bäst. Han är äkta och rösten genomborrade igenom hjärtat på ett så ont, men ändå så skönt sätt.
Han sjunger till mig, om mig och för mig. Och det är troligen många, många fler som känner igen sig i det han sjunger, och säger.

Det var inte många meningar han sa under de där två timmarna. Men de få han sa, var så sant och ärligt. De fastnade i mitt hjärta.

"Det är som jag har gått omkring och varit flygrädd. När jag plöstligt inser att jag är pilot."

Han är bäst.

Det är bara synd att min rygg ska förstöra precis allt för mig. Dax att någon börjar ta mig på allvar. Jag kan inte gå runt såhär.

Jag rår inte för det. Och mer än så kan jag inte berätta.


Återkommer när saker är som det ska.

Hej farbror Tomte. Idag skulle jag ha städat lägenheten, men det blev inte av. Behöver en ny rygg se, och kanske ny mage också. Och massa andra saker att byta ut på min totalt sönderslitna kropp. Läkare och sjukgymnaster kanske inte tror mig när jag säger hur ont jag har, men du vet Käre Tomte, du vet.

Något du mer vet är att jag försöker, så gott jag kan. Bland annat med att vara snäll, F skrattar nog högt för sig själv och lägger en dum kommentar om att jag är allt annat än snäll. Men hon får ju inga julklappar av dig. Men hon kan få en till dikt och en fin teckning av mig. Bara för att det är synd om henne som inte kan vara snäll. Pepparkakor kan jag också bjuda på. :)

Och Tomten, jag hoppas du förlåter för alla humörsvängningar jag har. Och att jag svär ibland. Jag ångrar mig alltid i efterhand.

Tomten, jag måste ställa allvarliga frågor:
Vad är meningen med livet? Varför är det så att det är så otroligt många som är så olyckliga runt jul, trots att det bara ska vara glädje då? Och varför bara då, kan man ju undra. Varför har vi inte glädje hela tiden? Tomten, varför kommer inte du och glädjer oss året om? Du behöver inte ta med dig klappar varje gång med någon gång i bland när man har lite pengar och verkligen, verkligen, verkligen behöver något. Och varför åker inte du ut i krig och ger alla de som lider och krigar klappar och glädje så de också blir glada och slutar kriga, för sånt tycker jag är otroligt onödigt.

Och en sista sak Tomten, eftersom min läkare är lite knäpp i bollen tror hon kanske att jag är laktosintollerant, och eftersom hon är lite mer än bara lite knäpp så ska man tydligen avstå i två (!!) månader innan man märker någon eventuell förbättring.. Och det betyder ju att jag måste avstå från både choklad julkalender och Aladin asken och mammas underbara biskvier. (Och ändå ha ont i magen) Så snälla, be butikerna att sälja mer mjölkfritt julgodis och choklad och annat.

Det var nog allt för denna gång Tomten. Vi ses om 28 dagar!

Med vänliga hälsningar.

Att skriva föredrag är säkert inte så faligt. Men att man måste framföra skiten sen, det hindrar mig. Tror jag byter ämne. Trots att jag faktiskt har börjat lite.

Eller så tar jag "lite av varje" ? Well, well.

Är i stort behov av pengar för övrigt, så om någon vill anställa mig så gör jag nog vad som helst. Förutom att bära tunga grejer och annat som tär på min rygg. Den är ur funktion.

Har inget att skriva så detta var otroligt meningslöst, egentligen.

Jag vill skrika ut allt mitt hat jag har till allt i denna värld, men eftersom jag såg något kasst tv progam om bloggare och att de alltid skrev det de hatar helt utan anledning så avstår jag. Inte för att jag inte har anledningar utan mer för att jag inte vill vara som dem.

Jag vill inte vara som någon av er. Era personligheter står mig upp i halsen och jag vill bara fly här i från.



Det kommer ta ett tag innan jag är i balans, eftersom jag inte tillåter mig själv att må bra. Ni kommer aldrig förstå. Och jag begär det inte av er. Jag vill inte heller att ni ska veta någonting. Ni vill inte heller veta.

Därför avstår jag ett tag.

Sköt om er. Eller något